Idag satte jag mig och läste igenom Alex Schulmans blogg, med anledning till att jag ville ha någon slags förklaring till en grej han twittrade om här om dagen. Han påstod att det var fånigt med svenska människor som älskar utländska fotbollsklubbar. Jag hittade inlägget på hans blogg där han skrev om ämnet. Läs det HÄR.
Jag blev väldigt upprörd av det här inlägget, eftersom jag själv älskar Liverpool FC. Jag vet att många med mig i Sverige älskar fotbollslag som inte kommer från Sverige. Min pappa och jag exempelvis, vi har båda två samma kärlek till Liverpool. Varje helg ringer vi varandra, gapar och skriker, delar varandras eufori och snackar lite skit om andra lag. Inget svenskt lag kan ge mig samma känslor som Liverpool. Det har blivit som en slags besatthet för mig, missar jag en Liverpoolmatch så mår jag dåligt hela den dagen. Jag har aldrig varit på Anfield och sett en enda match, mest för att det är så dyrt, hade jag haft råd hade jag nog åkt ganska snabbt. Men ändå älskar jag Liverpool för att det ger mig så mycket, både glädje och sorg.
Men eftersom Schulman då tycker att det här är så superfånigt så försöker jag ändå fatta vad karln menar. Han skriver så här: "Men det här med att förvandla sig själv till galen supporter till utländsk klubb - det går inte ihop. Man kan bara ÄLSKA en fotbollsklubb om man växt upp med den." Okej... Det första jag reagerar på är att man måste "växa upp" med klubben. Kan man inte växa upp med en utländsk fotbollsklubb? Vad räknas som att växa upp med en fotbollsklubb? Måste den finnas i samma stad som man växte upp i? I sådana fall menar Alex att jag bara kan älska IFK Grängesberg. Men det gör jag ju inte, jag vet ingenting om dagens IFK Grängesberg och jag bryr mig inte heller. Jag har inga känslor alls för IFK Grängesberg.
Kan man tillämpa detta synsätt på andra typer av kärlek också? Du kan bara älska din flickvän om du växt upp med henne (i samma stad). Du kan bara älska musik som du växt upp med, men för helvete, inte utländska band. Du måste VÄXA UPP med det. Kommer du från Borlänge kan du bara älska band som kommer därifrån.
Nej, Alex Schulman, det är du som är fånig.
onsdag 20 april 2011
fredag 8 april 2011
Angående lärarlegitmation
Jag går just nu min första termin på lärarprogrammet, den lärarutbildning som Björklund och hans liberala kompisar skall lägga ner. Det förefaller väl sig då naturligt att vi i den seminariegrupp jag tillhör diskuterar allt det nya som ska tillkomma i skolans värld, både fördelar och nackdelar med allt.
Igår diskuterade vi lärarlegitimationer. De spontana reaktionerna i gruppen var ”jättebra!”, ”perfekt!” och ”det kommer ge lärare högre status och lön”. Jag ställer mig dock skeptisk till dessa legitimationer, jag förstår inte hur de ska utformas. De andra i gruppen argumenterade först för att detta faktiskt med största säkerhet kommer ge oss jobb i framtiden, och inte bara ett jobb, utan i precis i de ämnena vi vill undervisa i. Klart att det låter jättebra, men jag vet inte vad en legitimation skulle hjälpa till. Jag anser mer att problemet ligger i att det läggs för lite pengar och resurser på skolan. Björklund startar hellre elitskolor och säkrar att de ”duktiga” barnen tar nobelpris i framtiden.
Jag frågade även de andra i gruppen hur de lite äldre lärarna ska kunna få denna legitimation? De som har jobbat inom yrket i låt säga 40 år, men inte har ”rätt” utbildning? Svaret jag fick är att de faktiskt får läsa det de saknar på universitetet, och även ”observera” någon som har behörighet på arbetsplatsen. Jag känner en känsla av obehag hur man kan se så kallt på människor. Jag anser att det är förnedrande att tvinga folk till att studera trots att de kanske redan är fullgoda lärare. Men då menade de andra i gruppen att man faktiskt får göra detta, eftersom det är för barnens skull! För barnens skull, frågar jag mig. Nyss debatterade samma människor att legitimationen skulle höja deras egna status och deras egna lön - jag ser inte hur det ska vara bra för barnens skull.
Jag förstår inte varför man läser till lärare om man drivs av status och pengar. Jag menar inte att lärare ska ha dålig lön, självklart inte, man ska ha lön för det arbete man utför. Men om drivkraften blir pengar och status, då är det något som är fel. Jag vill bli lärare för att jag vill se barn utvecklas och lära, inget annat.
Så för att avsluta detta inlägg så säger jag ett klart och tydligt NEJ till lärarlegitimationer. Lägg mer pengar och resurser på skolan, så att mer personal kan få jobb. Genom detta kommer även lärare att få undervisa i det de är behöriga i, och inget annat.
Igår diskuterade vi lärarlegitimationer. De spontana reaktionerna i gruppen var ”jättebra!”, ”perfekt!” och ”det kommer ge lärare högre status och lön”. Jag ställer mig dock skeptisk till dessa legitimationer, jag förstår inte hur de ska utformas. De andra i gruppen argumenterade först för att detta faktiskt med största säkerhet kommer ge oss jobb i framtiden, och inte bara ett jobb, utan i precis i de ämnena vi vill undervisa i. Klart att det låter jättebra, men jag vet inte vad en legitimation skulle hjälpa till. Jag anser mer att problemet ligger i att det läggs för lite pengar och resurser på skolan. Björklund startar hellre elitskolor och säkrar att de ”duktiga” barnen tar nobelpris i framtiden.
Jag frågade även de andra i gruppen hur de lite äldre lärarna ska kunna få denna legitimation? De som har jobbat inom yrket i låt säga 40 år, men inte har ”rätt” utbildning? Svaret jag fick är att de faktiskt får läsa det de saknar på universitetet, och även ”observera” någon som har behörighet på arbetsplatsen. Jag känner en känsla av obehag hur man kan se så kallt på människor. Jag anser att det är förnedrande att tvinga folk till att studera trots att de kanske redan är fullgoda lärare. Men då menade de andra i gruppen att man faktiskt får göra detta, eftersom det är för barnens skull! För barnens skull, frågar jag mig. Nyss debatterade samma människor att legitimationen skulle höja deras egna status och deras egna lön - jag ser inte hur det ska vara bra för barnens skull.
Jag förstår inte varför man läser till lärare om man drivs av status och pengar. Jag menar inte att lärare ska ha dålig lön, självklart inte, man ska ha lön för det arbete man utför. Men om drivkraften blir pengar och status, då är det något som är fel. Jag vill bli lärare för att jag vill se barn utvecklas och lära, inget annat.
Så för att avsluta detta inlägg så säger jag ett klart och tydligt NEJ till lärarlegitimationer. Lägg mer pengar och resurser på skolan, så att mer personal kan få jobb. Genom detta kommer även lärare att få undervisa i det de är behöriga i, och inget annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)